Pelle Proletär

Nu har ju då äntligen istiden kommit denna årshalva. Snö och kyla har ju i min skidförälderhjärna blivit ett fundament. Men det blev ju i och för sig så inihelsicke kallt ett tag. Nu är det mer "som man minns", -7, lätt snöfall. Ett rysshögtryck håller emot milda atlantvidar. När jag minns det förflutna så var allt liksom mer jämt, utsmetat. Somrar var soliga, varma. Vintrar var snörika, kalla. Vårar var snödropp, skare. Höstar var snuviga, blåsiga. Punkt slut. Nuet är mer ryckigt. Dippar vädret så är det säkert globala uppvärmningen. Är det några dagars blåst, sträng kyla, stora vattenflöden så slås katastrofrubrikerna upp. Vad säger Mayakalendern? Jorden går nog under snart, det är de första skälvningarna vi ser. Har det inte varit lika jämt? Har vi inte vänt oss till schamanen då solförmörkelsen skuggat eller översvämningen dränkt grödorna? Tecken, tecken, tecken från gudarna. Vi vill att allt ska vara normalt hela tiden. Normalt och utsmetat. Allt annat gör oss förskräckta.