Mot mörkret...
Ja, ja. Tiden går. Allhelgona närmar sig. Årets antihögtid på nåt vis. När som helst (nästan) under resten av året kan man prata om Allhelgona som en avlägsen, mörk, blöt, dyster, deprimerande tid efter sommaren, mitt i den lövlösa hösten och innan vintern med sin snö. Om det kommer snö vill säga. Det är ju egentligen en jäkligt snabb fors man sitter i. Den lilla flotte man sitter på känns inte helt säker. Ju närmare vattenfallet man kommer desto fortare går det. Nu skummar vattnet och jag fryser.
Så har Sverige Demokraterna kommit in i riksdagen. Heja Sverige. Den som vill kan läsa deras partiprogram. Gör det. Fula gubben Hitler har blitt rumsren, satt på sig kostym och Göran Hägglund-glasögon. De där fascistoida tendenserna som dyker upp nu o då har vips blivit en del av det etablerade. Då blir jag rädd.
Det är kanske tur att forsen är stark och att man inom en kosmisk mikrosekund slukas av vattenfallet så man slipper se när skolbarnen åter ska piskas till lydnad, och Jan Björklund triumferar med ett varggrin. I en bierstube i de gamla kvarteren sitter Jimmy med sina likasinnade, skålar för att allt skit ska rensas ut och över att dom nu äntligen har fått makt att göra det dom vill. Lite fylleskrål om bokbål och det som tär på svenskheten blir snart en norm och av normen blir så småningom lag.
Men då har jag nått vattenfallet. Det är tur.
Snart är det Allhelgona. Nåja, vi tänder ett ljus i mörkret.
Ajö.
