Pelle Proletär

Tja, vad vet man. Det rör sig hela tiden. Men det är nog nyttigt att jogga runt på gungfly. Bra för balansen. Bara man inte vilar för länge på den torra knallen mitt i myren. Då kanske fötterna växer fast och man blir en knotig vindpinad torrtall. En sån där som ser bra ut i silhuett mot en norrländsk solnedgång. Gärna med en älg intill. Ungefär som en bild på ett mjölkpaket skulle kunna se ut. Mjölk från ett norrlandsmejeri förstås. Nej det gäller att hålla sig i rörelse, ständigt, alltid, i evighet.

Nu har ju då äntligen istiden kommit denna årshalva. Snö och kyla har ju i min skidförälderhjärna blivit ett fundament. Men det blev ju i och för sig så inihelsicke kallt ett tag. Nu är det mer "som man minns", -7, lätt snöfall. Ett rysshögtryck håller emot milda atlantvidar. När jag minns det förflutna så var allt liksom mer jämt, utsmetat. Somrar var soliga, varma. Vintrar var snörika, kalla. Vårar var snödropp, skare. Höstar var snuviga, blåsiga. Punkt slut. Nuet är mer ryckigt. Dippar vädret så är det säkert globala uppvärmningen. Är det några dagars blåst, sträng kyla, stora vattenflöden så slås katastrofrubrikerna upp. Vad säger Mayakalendern? Jorden går nog under snart, det är de första skälvningarna vi ser. Har det inte varit lika jämt? Har vi inte vänt oss till schamanen då solförmörkelsen skuggat eller översvämningen dränkt grödorna? Tecken, tecken, tecken från gudarna. Vi vill att allt ska vara normalt hela tiden. Normalt och utsmetat. Allt annat gör oss förskräckta.

Kantad av leriga stränder och bördiga slätter stiger den urbergsklippa vi kallar skandinaviska halvön upp ur havet. Över denna ligger ständigt en vind från sydväst. Milda regn drar i vågor över länderna i en septemberpuls. Vindarna river ned gulnande löv och människor snyter sig. Just nu är det måndag och jag är ett levande vittne. Arbetsveckan har börjat.

Slow writer. Det är jag det. Långt mellan inläggen. Ingen blondibella här inte. Kanske har man långt mellan åsikterna, eller är man bara lat. Jag är nog lat. Våga vara lat. I Norge har dom svårt med den naiva nationalismen med rötterna i andra världskriget. 17:e maj och det där. Norrmän är inte lata. En ung nation men ett gammalt land. Är det fler än jag som ser ett slags samband mellan Northug, Björgen och Breivik. Inte vad de uträttat så klart, men i inställningen till sina respektive mål. Det gäller att vara bäst...och inte bara bäst utan oerhört bäst. Dom ligger inte på latsidan norrmännen. Kan det vara så att dessa individer bär någon slags kollektiv värdegrund på sina vältrimmade axlar...vi var små, en fattig fiskarnation vid gränsen till ishavet, våldtagna av Hitler... vi har arbetat oss upp, hittat olja och nu är vi bäst, oerhört bäst. Breivik blev också bäst på något sjukt sätt. Bäst i att ta död på oskyldiga ungdomar av grumliga skäl, kanske med rötterna i en vriden tävlingsinstinkt kryddad av sagor och sjuka fantasier. Är Jimmy Åkesson ändå inte lite sur över att han är sprungen ur den mjölkiga svenska halvbra jämt-fördelade-myllan som föder duktiga men aningen mer axesluttade skidåkare som emellanåt helt enkelt inte orkar vara bäst...Nej våga vara lat är mitt måtto, varsågod och anta det. Det bjussar jag på.

...åka alla skidor som man svettats med under hela vintern. I fluordamm, i klisterångor, i yrsnö, i duggregn, i svinkyla, i ångest, i förtvivlan, i glädje, i samspråk, etc, har jag kämpat med dessa belag och glidytor. I dess molekylärstruktur ligger nedplöjt tusentals kronor av magiska pulver och den fråga man ställer sig är : Var det mödan värt? Men nu är det april. Nu åker skidorna upp på hyllan. Inkapslade i lager av skyddsparaffin får de sakta somna in i sin sommardvala, och jag viskar tyst (för att inte väcka dem) : Just nu saknar jag er inte. Sov gott.

Ja, ja. Tiden går. Allhelgona närmar sig. Årets antihögtid på nåt vis. När som helst (nästan) under resten av året kan man prata om Allhelgona som en avlägsen, mörk, blöt, dyster, deprimerande tid efter sommaren, mitt i den lövlösa hösten och innan vintern med sin snö. Om det kommer snö vill säga. Det är ju egentligen en jäkligt snabb fors man sitter i. Den lilla flotte man sitter på känns inte helt säker. Ju närmare vattenfallet man kommer desto fortare går det. Nu skummar vattnet och jag fryser.

Sonen har levererat ikväll. Premiär för examensarbetet "a tribute to Santana" ikväll på Folkan i Ö-vik. Musikhus-arr. Där satt fäder o kompisar, kanske en o annan övrig...Snyggt framfört. Set:et med Carnaval och Let the children play var en höjdare. Sonen, avspänd på scen, har gjort det bra. Nu ska dom köra konserten i åre också. Där satt alltså fäderna, själva i detta skede engagerade i reunion, låtskrivande, inspelande. Allt vävs ihop. Det gamla, det nya. De unga spelar gammal musik, de äldre gör nya låtar. Jag som trodde livet var en trappa...men det verkar mer som en väv. Nya trådar vävs ihop med gamla och nya mönster uppstår. Tack, Abrigo, tack för en fin konsert!

Solnedgång. Solen går ned över Bottenviken, bakom Drivan. Solen går ned i livet. Någon dör och vi bävar för natten. Vi pallar inte evigheten. Våra neolithjärnor skapar analoga samband, handlande-konsekvens, handlande-konsekvens. Vi står gapande under stjärnhimlen och strör blommor över våra döda. Vi behöver tröst

Jag har alltid gillat att skriva. Med betoning på gillat. Det har ju aldrig blivit särskilt mycket egentligen. Och om jag skrivit var det nog mest förr. Och skriva och skriva förresten. I vilket fall är det en förmåga hos mig som under tidernas gång bejakats av andra, skollärare och kamrater t.ex. Att uttrycka mig har varit (och kanske är) en styrka. Så tycker jag om att betrakta saker. Kanske vill nån veta vad jag ser. Inte vet jag. Men nu är det ju dator som gäller och bredband och nät och alltihopa så varför inte en Blogg tänkte jag (aningen generat). Men kan Blondinbella så kan välan jag. Men nu blir det ingen mer för stunden. Vi lär höras!